Betty Baxter
Betty Baxters livshistoria som
ni här får läsa är ett av de mäktigaste mirakel som man någonsin hört talas om.
Det är ett drama om befrielse i vår tid som står helt på samma nivå som
de största mirakler i Bibeln. Att en ung flicka, hopplöst förkrympt och
vanskapt, som den kvinna som Jesus
helade i Luk. 13:10-13, kunde äga tron på att Jesus ville hela henne är en
utmaning till varje person, som någon gång har känt den fruktansvärda
vanmakt som följer långvarig sjukdom.
Jesus uppenbarade sig för Betty, talade med henne, lade sina sårmärkta händer på hennes förvridna ryggrad och på ett ögonblick sträckte Han ut hennes kropp och gjorde henne fullkomligt frisk. Det är en sann händelse som utspelade sig i Fairmont, Minnesota år 1941. "The Fairmont Dail Sentinel" omtalade hennes helbrägdagörelse med stora rubriker på första sidan. Kort efter hennes helbrägdagörelse var 1000 personer samlade i Högskolans aula för att se och höra henne berätta sin historia.
Betty, nu gift och mor till en
vacker son, reser nu på heltid tillsammans med sin man över hela Amerika
på alla kallelser de får om att komma och berätta vad Gud har gjort. De är
bägge evangelister och håller ofta väckelsekampanjer med stora resultat. Jesus
av Nasaret, som helade Betty Baxter vill göra något för dig när du läser.
Du kommer inte att vara densamme efteråt.
Så långt tillbaka som jag kan
minnas var jag inte frisk som andra pojkar och flickor. Min kropp var
vriden, lemlästad och vanskapt. Jag kan aldrig glömma den fruktansvärda
känslan av att det inte fanns något hopp. Jag vet hur det känns att
ha en familjeläkare som ser in i mitt anslkte och säger: ”Betty, det finns
inget hopp," och så bli körd från det ena sjukhuset till
det andra och se specialisterna skaka på sina huvuden och säga: ”I
detta fall kan inte medicinsk vetenskap göra något!"
Jag blev född med krokig
ryggrad. Varje kota satt fel och var vridna om varandra. Som du vet så
finns nervcentrat i ryggraden. Röntgenstrålarna visade att benen var vridna
om varandra, därför var mitt nervsystem också i olag.
En dag då jag låg på
universitetssjukhuset i Minneapolis, Minnesota, började jag att skaka i
hela kroppen. Det var en slags skälvning till att börja med men snart
skakade jag fruktansvärt från huvud till fotsula. Jag skakade ut ur
sängen och ramlade på golvet. Läkaren kom instörtande och fick mig tillbaka i
sängen igen. Han sade: "Det är det jag har väntat på. Nu har hon
St. Veitsdans och det är inget annat att göra än att sända hem henne
igen."
De tog breda remmar och band
mig i sängen. Det hindrade mig inte från att skaka men från att falla
ur sängen. De höll mig bunden till sängen dag och natt och lossade banden
bara så mycket att mitt biträde kunde bada mig. Om remmarna togs bort
skulle min kropp bli oregerlig.
Jag vet hur det är att lida. Jag
levde i lidande. Läkarna gav mig smärtstillande medel så jag kunde hålla
ut i mina lidanden. Då jag kom till världen var inte mitt hjärta normalt
och under inflytande av bedövningsmedel blev det stadigt sämre. Det gick
så att jag fick en hjärtattack varje vecka.
Till slut blev min kropp så van
vid gift att det inte gjorde någon verkan. Jag måste bita i läpparna
för att låta bli att skrika, när sjukdomen rasade. Bara efter två -
tre injektioner kunde jag bli fri från de torterande, marterande
smärtorna. Jag minns den dag då läkaren tog ifrån mig de
smärtstillande medlen. Han sade till mamma: "Fru Baxter, detta gör
ingen verkan längre. Hennes kropp har blivit tillvänjd vid det.” Han
tog bort allt från min säng och sade: "Betty, jag är bedrövad över
att jag inte kan ge dig morfininjektioner längre. Det är allt jag kan säga
nu." Jag var bara nio år gammal då. Å, tänk hur långa nätterna var,
då jag låg där och kämpade med smärtorna. Många gånger vred jag mig i
sängen och kämpade för att få leva och kände mig helt kraftlös. Sedan
låg jag medvetslös i timmar.
Jag var uppväxt i ett kristet
hem. Mina föräldrar trodde inte på hela evangeliet som jag gör idag, de
tillhörde Nazareerkyrkan, men de älskade Jesus. Mamma hade lärt mig
så långt tillbaka som jag kan minnas, historien om Jesus. Min mor
trodde på Bibeln och berättade för mig att Jesus var den samme
Frälsaren idag som Han var då Han vandrade vid Genesarets strand och att
Han också helar idag, om bara folket ville tro och förtrösta på
Honom.
När jag haft dessa ögonblick
av smärtor var mors varma böner den enda trösten jag fick.
Kärleksfullt ledde hon mig till Jesus och sade mig att en dag skulle
Jesus hela mig. Min mor älskade Jesus med stor kärlek och jag tror, att
hon förstod Jesus bättre än jag någon gång kunde förstå. Hon tycktes veta
hur hon skulle lägga de rätta orden om Honom till mig. Hon gjorde Jesus så
verklig för mig. Då jag var nio år gammal, under en tid av fruktansvärda
lidanden ledde hon mig till Jesus och jag blev frälst.
Min käre far hade inte den tron
att Jesus skulle hela mig men han var en god far för mig och hindrade
aldrig mor från att be för mig.
Min mörkaste stund kom då de
rullade mig nedöver korridoren i sjukhuset på en ambulansbår. Läkaren kom,
stannade vagnen och såg ned på mig: "Betty, vi har röntgat din
rygg. Varenda kota är ur led, benen är vridna om varandra och så behöver
du en ny njure. Så länge du har den gamla njuren, kommer du inte att
få annat än smärtor!"
Min far sade: "Jag skall
göra det som står i min makt för att mitt barn skall bli friskt igen
men aldrig ska en kniv skära i henne." Jag har aldrig blivit
opererad, undantaget den gången då Jesus grep in operativt och Han efterlämnade
inga ärr. Hur underbart är det inte när Jesus gör något för oss. Det är alltid
fullkomligt och ger aldrig några efterverkningar.
"Nåväl, herr
Baxter",sade läkaren, "vi har inte det ringaste hopp om
att få någon ordning i denna benförvirring som är i Bettys kropp. Ta
henne hem och låt henne bli så lycklig som möjligt."
Jag var elva år gammal vid den
tiden och hade ingen aning om att läkaren inte hade något hopp för mig
och sände mig hem för att dö. Jag såg på honom: "Ja, herr
doktor, men en dag kommer Gud att hela min kropp. Jag kommer att bli
frisk och stark då!"
Jag hade tro då, för min lilla
mamma hade läst Guds Ord för mig och berättat för mig om Jesus, så min tro
var stark. Ett av mammas favoritbibelställen i de dagarna var:
"Allt är möjligt för den som tror," och "Allt är
möjligt för Gud."
De tog hem mig då läkaren sade
att jag snart skulle dö. Av en eller annan okänd orsak blev jag
sämre. Smärtorna jag haft förr var ingenting emot det som kom att bli
sedan jag kom hem igen. Det var något som brast inom mig och jag blev
blind. Jag låg blind i veckor. Så blev jag döv och kunde inte höra. Tungan
svällde upp och blev lam. Jag kunde inte yttra ett ord. Men så
lämnade blindheten mig och likaså dövheten och lamheten i tungan.
Det tycktes som om jag var
innesluten av fruktansvärda makter som tänkte ödelägga mig. Men varje
dag bad mamma med mig och berättade att Gud var mäktig till att hela
min kropp.
Jag kan inte räkna de timmar
jag låg där dag efter dag och inte såg andra än far, mor och läkaren.
När jag låg där i dessa år, isolerad från världen, fann jag ut en
sak. Läkarna kan isolera dig från dina kära, de kan hålla dina vänner
borta från din säng men de kan
inte isolera dig från Jesus.
Det var under dessa år av
isolering som jag stiftade bekantskap med konungarnas Konung och herrarnas
Herre. Många har sagt till mig: "Betty, varför helade inte Gud dig då
du var ett litet barn och hade sådan tro?" Jag vet inte! Guds
vägar är inte våra vägar. Guds vägar är bäst! Det är en sak jag vet nu -
under dessa fruktansvärda år av isolering och smärta har jag verkligen
fått lära känna Jesus. Han lever i dalen min vän! Han är dalens lilja och
där skall du finna Honom, om du söker efter Honom. När du står i skuggan, skall
du se Jesus.
Mamma brukade bada mig om
morgnarna och så lämnade hon mig. Några gånger kunde jag höra någon gå
stilla vid sidan av min säng och jag undrade om det var mor som kom
in i rummet medan jag låg där och lyssnade. Så kunde jag höra en mild
stämma som jag hade lärt att känna igen. Det var inte pappas stämma och
det var inte mammas stämma. Det var inte heller läkarens stämma. Det
var Jesus som talade till mig. Den första gången det hände kallade
Han mig vid namn mycket milt. Han känner ditt namn och vet var du
bor.
"Betty! Betty! Betty!" Han ropade på mig tre gånger innan jag svarade. Jag sade: "Ja,
Herre, stanna hos mig och tala med mig lite grann, för jag är så
ensam!"
Ville Han stanna och tala med
mig? Ja, det ville Han. Han sade mycket men en sak kommer jag aldrig att glömma. Jag tror
att orsaken till att Han berättade det för mig var, att Han
visste, att det gladde mig mest. Detta är, vad Han alltid sade:
"Betty, jag älskar dig!" Jesus ville i sin nåd se ned
till mig i min undanskymda ställning så vanför och förvriden som jag var.
När pappa reste mig upp var
jag inte längre än min fyra år gamla bror. Stora knölar hade växt upp på
ryggen, de största uppe i nacken och så den ena efter den andra nedöver
hela ryggen. Mina armar var lama ända ned till handleden. Jag kunde
bara röra mina fingrar. Huvudet var vridet och låg nere på bröstet.
När jag drack vatten måste jag dricka
genom en tratt för jag kunde inte lyfta huvudet. Det var i denna
ställning som Jesus viskade att Han älskade mig. Jag sade:
"Jesus, hjälp mig att vara tålmodig för jag kan inte göra något
emot dig så länge jag vet "att du älskar mig." Många gånger
viskade Han: "Kom ihåg barn, jag ska aldrig glömma dig eller
lämna dig."
Käre vän, jag är överbevisad om
att Han älskade mig lika mycket, då jag var en krympling, glömd av hela världen, som Han
gör det nu när jag är frisk och stark och är i stånd till att arbeta
för Honom.
Jag kommer ihåg då Jesus stod
vid min säng, att jag sade till Honom: "Jesus, vet du att läkarna
inte vill ge mig mera morfin för att stilla mina smärtor? Jag undrar
om du vet hur hårda dessa smärtor i min rygg är, där dessa knölar
sitter?" Och Jesus sade: "Åjo, det vet jag nog! Kommer du
inte ihåg? Den dagen jag hängde mellan himmel och jord bar jag hela
världens lidande och sjukdom i min kropp."
Eftersom åren gick gav jag upp
allt hopp om att bli frisk med läkares hjälp. En dag kom min pappa in
till mig, lyfte min vanskapta kropp i sina armar och satte sig på
sängkanten. Han såg på mig medan stora tårar rann nedför hans barska
ansikte. "Gullet mitt", sade han, "du vet inte, du
har inte den minsta aning om vad pengar är, men jag har gett allt,
jag har betalt ut allt jag har och mera till för att du skall bli
frisk. Betty, din pappa har gått så långt som han kan gå. Det finns inte
något hopp mera.
"Han tog upp näsduken och
torkade bort tårarna. I det han såg på mig sade han: "Jag tror
inte att Jesus vill låta i dig lida så mycket längre. Han kommer snart för
att hämta dig hem, och när du kommer till insidan, så stå där och se
efter vem som kommer. En dag ska du se
pappa komma genom pärleporten. Läkarna säger att det kommer att ske
snart.”
Jag vill säga med detsamma här
att fastän jag hade gett upp allt hopp när det gällde människohjälp,
så hade jag ännu tro på Gud!
En dag innan solen gick ned blev
jag angripen av så outhärdliga smärtor att jag blev helt medvetslös. 3
timmar senare lade min mor märke till att jag nästan inte andades och jag
hade så gott som ingen puls. Hon bad läkaren komma. Efter en undersökning
sade han: "Detta är nog slutet, hon kommer knappast att bli vid
medvetande igen." Jag låg medvetslös i fyra dagar och nätter.
Familjen kallades in och alla formaliteter blev undanstökade.
Den femte dagen kommer jag
ihåg att jag öppnade mina ögon. Mamma lutade sig över sängen och lade
sin kalla hand på min brännande panna. Jag tyckte jag brann upp
invändigt. Knivskarpa smärtor for genom min rygg. Mor sade:
"Betty, känner du igen mig? Det är mor!" Jag kunde
inte tala men log mot henne. Hon lyfte handen mot himlen och började
prisa Gud, för hon kände att Gud hade besvarat hennes böner och gett mig
tillbaka till henne.
Som jag låg där och såg på
henne, tänkte jag: - Vad skulle jag helst vilja göra, antingen bli här hos
mamma och pappa eller gå till det ställe som mamma hade läst om för mig,
där som det inte finns någon smärta."
Jag kommer ihåg att mor
brukade säga: "Betty, det finns inga krymplingar i himmelen.
"Hon sade att i himmelen var det ingen sjukdom eller död och att Gud
tog sin stora näsduk och torkade bort alla tårar från våra ögon. Jag
bad en bön den dagen som jag antar att många andra har bett: "Jesus,
jag vet att jag är frälst och att jag är redo att gå till himmelen.
Nu Herre har jag i alla dessa år bett om att bli frisk men jag har
blivit nekad. Jag har nått änden av vägen och jag vet inte riktigt vad du
tänker göra. Var snäll och kom och ta mig med till himlen!" När jag
bad så, kom det ett tjockt mörker över mig. Jag kände hur dödskölden
kröp genom min kropp. I ett ögonblick kände jag mig kall och
fullständigt omgiven av mörker.
Som barn hade jag alltid varit
rädd för mörkret så jag började skrika: "Var är jag? Vad är detta
för ett ställe? Var är min pappa? Jag vill vara hos
pappa!" Men min vän, det kommer en tid då din far och mor inte
kan gå med dig. De kan stå och se dig dra ditt sista andetag men bara
Jesus kan gå dödens väg med dig!
När mörkret sänkte sig över
mig, såg jag genom mörkret en lång, mörk och smal dal. Jag gick fram
över denna dal. Jag började ropa: "Var är jag? Vad är detta för ett
ställe?" Och långt borta kunde jag höra min mammas stämma tala sakta:
"Om jag än skulle vandra i dödsskuggans dal, fruktar jag intet
ont, för du är med mig!"
Jag kommer ihåg att jag sade:
"Detta måste vara dödens dal. Jag bad om att få dö, för jag
önskade vara hos Jesus och då måste jag vandra på den." Och jag
gick genom detta mörka ställe. Min vän, så säkert som du lever, skall
varenda en av er dö en gång och när döden kommer över er, så måste ni
gå genom denna dal. Jag är överbevisad om att om du inte har Jesus,
så måste du gå ensam genom den i mörkret.
Jag hade knappt kommit in i
dalen, då platsen blev upplyst, som om det var på den Ijusaste dag.
Jag kände att något starkt och fast tog tag i handen min. Jag behövde inte
se efter. Jag visste ju att det inte var fars eller mors hand. Jag visste
att det var Guds Sons starka och sårmärkta hand, den som hade frälst
min själ.
Han tog min hand och höll den
fast och jag gick vidare genom dalen. Nu var jag inte rädd längre. Jag var
lycklig, för nu var jag i färd med att gå hem. Min mor hade sagt att
i himmelen skulle jag få en ny kropp, en som skulle vara rak och frisk i
stället för vriden och förkrympt.
Till slut hörde vi musik på
avstånd, den mest underbara musik som jag lågonsin hört. Vi gick
fortare. Vi kom till en bred älv som skilde oss från detta sköna
land. Jag såg över till den andra sidan och såg grönt gräs, blommor i
alla färger, sköna blommor som aldrig skulle dö. Jag såg Livets flod
som rann genom Guds stad. På stranden stod det skaror av människor
som blivit förlösta genom Lammets dyrabara blod och de
sjöng: "Hosianna vår Konung." Jag såg på dem. Inte en enda
hade knölar på ryggraden och ansiktena var inte marterade och vridna av
smärtor. Jag sade: "0m några få minuter skall jag gå över
för att förenas med den himmelska lovsångsskaran och i det ögonblick
jag står på andra sidan kommer jag att bli rak och frisk och
stark."
Jag var ivrig att få gå över.
Jag visste att jag inte skulle gå över floden ensam, för Jesus skulle vara
med mig. Men i samma ögonblick hörde jag Jesu stämma och jag
lyssnade uppmärksamt, som jag brukar göra, när jag hör Mästarens
stämma. Mycket ömt och med stor vänlighet sade Jesus: "Nej, Betty, det är
inte din tid att gå över floden ännu. Gå tillbaka och fullfölj det
kall jag gav dig då du var 9 år gammal. Gå tillbaka, för när hösten
kommer, skall din helbrägdagörelse inträffa!"
När jag stod där och lyssnade
till Jesu ord måste jag erkänna att jag var desorienterad. Jag kommer
ihåg att jag sade, medan tårarna rann ned över mitt ansikte: "Varför
skall Jesus neka mig när jag är så nära lyckan och hälsan. Jag har inte vetat
av en god dag i hela mitt liv. Varför får jag inte gå in nu, när jag
är så nära himmelen?”
Då tänkte jag: "Oh, vad är
det jag säger?" I det jag vände mig till Jesus, sade jag:
"Herre, jag är bedrövad. Din väg är bättre än min väg. Jag vill gå
tillbaka!”
Jag kom långsamt tillbaka till
medvetande. Då sade läkaren att jag inte skulle komma att leva längre än
över sommarmånaderna. Veckan efteråt kunde jag inte tala. Knölarna
blev större och jag kunde höra mor säga: 'Pappa, se på knölarna hur
hårda de är och så har de blivit större. Hon måste lida hemskt
mycket".
Jag kunde inte berätta för henne
hur mycket jag led för jag kunde inte få fram ett ord. Jag vet hur
det är att vara i så svåra lidanden att jag måste bita mig i läpparna för
att inte i skrika av smärta, så att mor kunde få någon sömn.
Försommaren kom. Varenda en
i Martin County, Minnesota, visste att Baxters lilla flicka var
döeade. Frälsta och syndare kom till min säng men den mesta av tiden
var jag medvetslös. Då jag var vid medvetande gav de mig en klapp på
skuldran, sade ett vänligt ord och gick stilla ut.
Men under den tiden jag var
vid nedvetande, gav jag aldrig upp hoppet. Jag kunde inte tala högt men
jag sade i mitt hjärta: "Så snart hösten kommer skall jag bli
helad, inte sant, Jesus?" Jag tvivlade aldrig för Jesus har aldrig brutit
ett löfte! Jesus står för sina ord. Jag behöll tron på att Han skulle
hela mig någon gång på hösten.
Den 14 augusti samma sommar fick
jag tillbaka förmågan att tala. Jag hade inte pratat på veckor och jag
sade: "Mamma, vilken dag är det idag?" Hon sade: "Den
14 augusti". Min snälla pappa kom på kvällen. Jag sade:
"Pappa, var är den stora stolen? Var snäll och lägg kuddar i den och
sätt mig sedan i den." Det enda sättet jag kunde sitta i stolen på
var medhuvudet vilande på knäna och armarna hängande efter sidorna.
Jag sade: "Pappa, när du går ut, så lås dörren. Säg till mamma
att hon inte ska komma in på en stund. Jag vill vara
easam."
Jag hörde min kära far gråta då
han gick ut ur rummet och han frågade mig ingenting. Han visste
varför jag ville vara ensam. Jag hade ett avtal med Kungen.
Min vän, jag vill tala om för
dig att också du kan avtala ett möte med Jesus när du vill tala med Honom.
Varje stund på dagen eller natten är Han redo till att tala med dig.
Jag hörde att far låste dörren.
Jag började gråta och tårarna rann. Jag visste inte hur jag skulle
be. Allt jag kunde göra var att tala med Jesus men det var skönt att
få göra det. Jag sade: "Herre, du minns för månader sedan, att
jag kom nästan till himmelen men du
ville inte släppa in mig. Jeus, du lovade att om jag ville gå tillbaka så
skulle du hela mig när hösten kom. Jag frågade mor i morse vilken dag
det var och hon sade att det var den 14 augusti. Jesus, jag antar att du
inte räknar med att hösten har kommit än för det är så varmt ännu,
men Herre, jag undrar om du inte bara för detta år kunde kalla detta
för höst och komma och hela mig? Smärtorna är så fruktansvärda,
Jesus. Jag har gått så långt jag kan gå. Jag kan inte härda ut med
smärtorna längre. Jag undrar Herre om du inte vill kalla detta för
höst och komma och hela mig."
Jag lyssnade! Himlen var så
lugn. Men jag gav inte upp. Jag bad lite annorlunda än de flesta andra,
tror jag. Om jag inte hör någon från himmelen så ber jag tills Jesus
svarar mig. Jag lyssnade en stund till. Då det inte kom något svar,
började jag att gråta igen. Jag sade: "Herre, jag vill tala om
för dig vad jag vill göra. Jag vill ingå en överenskommelse med dig.
Om du bara vill hela mig och göra mig frisk både invändigt
och utvändigt så vill jag gå ut och predika varje kväll tills jag
blir 90 år gammal om du så önskar." Hör, Gud visste att jag var
uppriktig. Jag bad igen: "Herre, jag vill göra mer än det. Om du vill
hela mig så jag kan gå och använda mina armar och vara stark och normal,
så vill jag ge dig hela mitt liv. Det skall inte längre tillhöra
Betty Baxter. Det skall vara ditt och endast ditt."
Jag lyssnade sedan jag hade
gett dessa högtidliga löften. Denna gång blev jag belönad. Jag hörde
Jesu stämma tala tydligt till mig. Han sade dessa ord: "Jag skall
hela dig fullständigt den 24 augusti, söndag eftermiddag kl.3."
En bölja av hopp och
förväntning rullade igenom hela min kropp och själ. Gud hade talat om
för mig dagen och tiden. Han vet allting, eller hur? Den första
tanken som kom till mig var: Nu kommer mamma att bli glad när jag
berättar detta för henne. Tänk bara hur glad hon ska bli när jag berättar
för henne att jag vet dagen och timmen. Då talade Jesus igen och sade till
mig: "Nej, tala inte om detta förrän min tid kommer."
Jag tänkte: Jag har aldrig haft
något hemligt för mor. Hur ska jag kunna
låta bli att tala om detta för henne? Innan jag blev helad var jag
väldigt rädd för att göra något som skulle misshaga Herren. Därför
vågade jag inte tala om för min mor att jag visste dagen eller
timmen.
Sedan Jesus hade talat om detta
för mig kände jag mig som en ny människa. Jag kom inte mer ihåg
mina fruktansvärda lidanden eller de nervösa bankningarna från mitt
alltför stora hjärta, Den 24 augusti skulle snart komma och jag
skulle få förlossas. Jag hörde en dörr öppnas och mamma kom in. Hon böjde
knä vid mig och såg upp i mitt ansikte. Oh, vad jag önskade tala om
för henne vad Jesus hade sagt mig. Det var det svåraste för mig att låta
bli att säga henne allt.
Jag såg på mamma. Jag tänkte
att nu har det hänt något med henne. Hon såg så vacker och ung ut
idag. Då tänkte jag att orsaken till att hon såg så Ijus och god ut,
var att jag visste hemligheten om min helbrägda görelse nästa söndag.
Jag såg på henne och jag blev överbevisad om att något hade hänt henne.
Hennes ögon hade aldrig haft en sådan glans förut. Då lutade hon sig
över mig, strök håret från min panna och sade: "Vännen min,
vet du när Herren kommer för att hela dig?" Oh, jag visste det,
men jag var inte i stånd till att berätta det.
Jag kunde inte säga
"Nej", för då skulle jag inte tala sanning! Så jag
sade: "När?"
Mamma log och sade: "Den 24
augusti söndag eftermiddag kl. 3" Jag sade: "Mamma, hur vet
du det? Har jag förtalat mig så att du fått reda på det?" Hon
sade: "Nej, samme Gud, som talar till dig, talar också till
mig!" Då min mor sade det, blev jag dubbelt säker på att Gud
skulle hela min kropp den 24 augusti och göra mig frisk. Jag sade:
"Mamma, jag blir visst längre. Har knölarna på ryggen gått
bort?" Hon såg på mig och sade: "Nej, Betty, du blir mera
böjd för varje dag och knölarna har också vuxit sig större." Jag
sade: "Mamma, tror du ännu att Gud kommer att hjälpa mig den
24 aug.?" Hon sade: "Ja, det gör jag. Allt är möjligt, bara
vi tror!"
Jag sade: "Mamma, hör på
mig. Jag har inte haft på mig en kjol sedan jag var en liten baby.
Jag har varit klädd i denna nattdräkt i hela mitt liv. Jag har inte haft
skor på mina fötter. Mamma, när Jesus helar mig söndag eftermiddag så
vill jag gå till Guds hus på kvällen. Affärerna är stängda på söndag.
Mamma om du verkligen tror att Jesus kommer att hela mig, kan du då
inte gå till Fairmont i eftermiddag och köpa mig några nya kläder? Mamma,
det kan du väl?"
Mor visade sin tro med sina
gärningar. "Ja, barnet mitt, jag ska gå in till sta'n idag och skaffa
några kläder till dig, som du kan ha på söndagkväll", sade hon. När
hon skulle gå stoppade far henne: "Vart skall du hän?"
"Jag ska till
sta'n," sade hon. "Vad ska du göra där? "frågade
han. ”Jag ska köpa en ny kjol till Betty," sade hon. ”Nej,
mor, du vet vi kan inte köpa ny kjol till henne innan hon lämnar oss,
och låt oss inte tänka på det innan det sker," sade min käre
far. "O nej, hon har fått Jesu löfte om att Han ska hela henne
söndag eftermiddag den 24 aug. och jag har fått samma budskap. Nu far jag
till Fairmont för att köpa nya kläder till henne!"
Min mor gjorde som hon sade och
tog in dem och visade mig dem. Jag tyckte att kjolen var den
vackraste jag någonsin sett. Skorna var av det finaste läder och de
var så vackra.
Nu ligger den gamla blå kjolen
nedpackad bland mina saker i botten på en gammal kista i min mors hem
uppe i lowa. Sedan jag blev helad bar jag den tills jag slitit
hål i den när jag gned den mot talarstolen varifrån jag predikade.
Jag sade: "Mamma, tror du
inte jag kommer att se vacker ut när jag blir rak och kan ta på mig
den vackra kjolen och dessa vackra skor?" När någon kom för att
besöka mig brukade jag säga: "Mamma, ta hit kjolen och skorna
och låt mina vänner få se dem!" De såg på mig och på kjolen och så på
min mor. Jag visste att de hade sina egna tankar om mig men jag
visste vad som skulle ske den 24 aug.
En gammal granne till oss,
en drinkare, kom in. Jag fick mamma till att visa honom mina nya
kläder. "Har du någon gång sett mig gå?" frågade jag
honom. "Nej". "Skulle du gärna vilja
det?" "Ja, det vill jag gärna!" "Då kan du komma
hit på söndag eftermiddag, för kl. 3 kommer Jesus hit och helar mig. Om du
inte kan komma hit på söndag eftermiddag, så kom till Gospel
Tabernacle på kvällen, för då ska jag vara där."
Han såg på mig och sade:
"Lyssna, jag vill säga dig att om den dagen kommer att jag kan
se dig stå upprätt och kan se dig gå, så ska jag inte bara bli
en kristen utan också pingstvän. Ja, det finns folk som står där
och säger: "Om jag fick se ett mirakel, så skulle jag tro!"
Men om du inte tror innan det sker, så kommer du säkert på en eller
annan ursäkt efteråt också. Den här mannen har sett mig stå upprätt och
sett mig gå och han har också hört mig berätta min livshistoria men han är
ännu inte frälst.
Lördag den 23 aug. kom. Min
mor sov alltid i en säng i mitt rum för att få vara hos mig. Den
kvällen sedan alla hade lagt sig, kom hon in och jag föll i sömn. En
gång på natten vaknade jag. Månen sken in genom fönstret och på änden av min
säng. Jag hörde någon mumla och jag såg efter om pappa hade kommit in
i rummet för att tala med mamma. Då såg jag någon på knä med armarna
uppräckta i månskenet. Det var mamma och tårarna strömmade nedöver hennes
ansikte. Hon bad: "Herre, jag har försökt att vara en god mor
för Betty. Jag har gjort vad jag kunnat för att lära henne om dig, käre
Jesus. Jag har aldrig varit borta från henne men om du helar henne, så är
jag villig till att låta henne fara vart helst du önskar att hon ska fara,
även om det skulle bli över stormande hav, för att du ska göra dessa ting
för henne i morgon, som ingen annan kan göra. Hon är din, Jesus, i morgon
är dagen inne. Du
kommer att göra henne fri, inte
sant, Jesus?"
Jag föll i sömn igen. Jag kunde
inte stiga upp och be men mamma intog min plats. Det är på grund av
hennes tro, som jag tror på Gud idag och har helbrägdagörelse i min
kropp.
Söndag morgon kom. Far tog
mina bröder och systrar med till söndagsskolan. De sade, att han bad om
förbön för mig med ett brutet hjärta, i det han talade om att jag var
mycket sämre och att jag snart skulle dö, om inte Gud grep in.
Jag bad min föreståndare att han skulle
vara med den dagen kl. 3 men han sade, att han hade en överenskommelse,
som han måste uppfylla med en församling i Chicago och det var det
viktigaste för honom vid det tillfället. Min mor inbjöd några få vänner
i det hon sade: "Kom säkert och var här omkr. kl. 2.30 för kl. 3
skall det hända."
De kom kl. 2 och sade: "Fru
Baxter, vi är tidigt ute men vi vet att det skall hända något och vi
vill inte gå miste om den upplevelsen." Det var den atmosfären
som omgav mig, då jag blev helad.
Femton minuter i tre kom mor
bort till min säng. Jag sade: "Mamma, vad är klockan?" Hon
sade: "Precis femton minuter innan Jesus kommer för att hela
dig!" Jag sade: "Mamma lyft upp mig och sätt mig i den stora stolen." Hon
bar mig bort och satte min förvridna kropp i stolen och stöttade upp mig
med kuddar. Jag såg vännerna böja knä på golvet runt stolen. Jag såg
min minste bror på fyra år och jag konstaterade att jag var inte längre än
han, när jag stod. Han böjde knä vid sidan av mig, såg upp på mig och
sade: "Nu dröjer det inte länge, förrän du blir mycket längre än
jag." Tio minuter i tre frågade mor vad jag ville att de skulle
göra. "Mor, börja att be! Jag vill vara bedjande när Jesus
kommer." Jag hörde hennes gråt och bön till Jesus om att Han måtte
infria sitt löfte och hela min kropp.
Jag förlorade inte
medvetandet men jag blev borta i Guds Ande. Jag såg framför mig två
mycket gamla träd, som stod där höga och ranka. När jag betraktade
dem började det ena att böja sig tills toppen nådde marken. Jag
undrade varför det ena trädet skulle vara böjt på det sättet. Då
fick jag se Jesus komma gående på vägen. Han kom vandrande mellan
träden och mitt hjärta fröjdade sig som det alltid gör, när jag ser Jesus.
Han kom och blev stående vid det böjda trädet. I det Han såg på mig,
log Han och placerade sin hand på det böjda trädet. Med knakningar och
smällar sträckte det upp sig så det blev likt det andra. Jag sade:
"Så kommer det att gå med mig. Han kommer att röra vid min kropp och
benen ska knaka och smälla och så kommer jag att resa mig upp och vara
frisk."
Plötsligt hörde jag ljudet av en
stark storm, som kom farande. Jag hörde vinden tjuta. Jag prövade att
tala genom stormen: "Han kommer. Kan ni inte höra honom? Han kom till
sist!" Då stillade plötsligt larmet. Allt blev stilla och lugnt och
jag visste, att i den stillheten skulle Jesus komma.
Jag satt i den stora stolen
- en hjälplös krympling. Jag var så
hungrig efter att få se Honom. Till slut såg jag en vit lysande sky som
tog form men det var inte skyn jag väntat på. Då kom Jesus utfrån
skyn. När Han kom långsamt gående emot mig, såg jag Hans ansikte. Det
som betog mig mest hos Jesus var Hans ögon. Han var lång och bred och
Han var klädd i en glänsande vit dräkt. Hans hår var brunt och delat
i mitten. Det föll böljande nedöver skuldrorna. Jag kan aldrig glömma Hans
ögon.
Många gånger när kroppen är
utsliten och jag blir ombedd att göra något för Jesus, så skulle man
ibland vilja säga nej. Men när jag kommer ihåg Hans ögon, tvingar de
mig till att gå ut på skördefältet för att vinna flera själar.
Jesus kom långsamt gående mot
mig med armarna utsträckta mot mig. Jag lade märke till de djupa
sårmärkena i Hans händer. Ju närmare Han kom, desto starkare kände
jag det. Då Han kom fram alldeles till mig kände jag mig liten och
ovärdig. Jag var inte något annat än en liten glömd flicka, som var vanför
och krympling.
Så log Han mot mig och då
var jag inte rädd längre. Han var min Jesus. Hans ögon höll fast mina
och om jag någon gång har sett in i ögon fyllda med skönhet och medlidande
så var det Jesu ögon. Det är inte många människor jag har mött, som
har ögon som Jesus. När jag ser någon, som har denna kärlek och detta
medlldande i sina ögon, så önskar jag stå i närheten av den personen. Det
är på det sättet jag känner angående Jesus. Jag önskar leva så nära
Honom som möjligt.
Jesus kom och ställde sig vid
sidan av min stol. Den ena delen av Hans mantel hängde lös och den föll
ned på insidan av stolen och om mina armar inte hade varit lama, kunde jag
ha rört vid den. Jag trodde att jag skulle få tillfälle att prata med Honom
och be Honom hela mig då Han kom. Men jag kunde inte säga ett ord.
Jag bara såg på Honom och höll mina ögon fästade på Hans kära ansikte
och försökte på det sättet tala om hur mycket jag behövde Honom. Han böjde
sig ned och såg upp i mitt ansikte och talade stilla. Jag kan höra varje
ord nu för de är skrivna i mitt hjärta. Han sade ömt till mig:
"Betty, du har varit tålmodig, snäll och älskvärd."
Då Han sade dessa ord tyckte jag
att jag skulle kunna lida i 15 år till, om jag bara kunde se Jesus
och höra Honom tala till mig igen.
Han sade: "Jag har lovat
dig hälsa, glädje och lycka." Jag såg att Han räckte ut sin hand
och jag väntade. Då kände jag att Hans hand berörde knölarna på min
rygg. Många säger: "Blir du aldrig trött på att berätta om din
helbrägdagörelse?" Nej, för var gång, jag berättar det så kan jag känna
Hans hand igen.
Han lade sin hand mitt på ryggen
på en av de stora knölarna. Samtidigt kändes en värme som av en brännande eld,
som trängde genom hela min kropp. Två varma händer tog mitt hjärta
och klämde det och då de varma händerna lade hjärtat på plats kunde jag andas
normalt för första gången i mitt liv.
Två varma händer strök över
magen och matsmältningsorganen och jag visste att alla mina inre organ var
helade. Nu behövde jag ingen ny njure och jag var i stånd till att
äta all slags mat för att Han hade helat mig.
Den heta känslan for genom
min kropp. Då såg jag på Jesus för att se om Han skulle lämna mig när jag
var helad invändigt. Jesus log och jag kände Hans händer på mina knölar
och då Hans händer tog tag i min rygg så gick det en sådan ström igenom
mig som om jag skulle ha rört vid starkström. Jag kände denna
förnimmelse som en elektrisk ström och jag ställde mig upp på mina fötter
helt upprätt och rak.
Jag var helad in- och
utvändigt. På tio sekunder hade Jesus helat mig och gjort mig
fullständigt frisk. Han gjorde det för mig på några ögonblick, som ingen
läkare på denna jord kunde göra. DEN STORE LÄKAREN gjorde det och Han
gjorde det fullkomligt.
Du säger: "Betty, hur kände
du det när du hoppade ur stolen?" Du kommer aldrig att förstå det
förrän du en gång har varit en hopplös krymping. Du kommer aldrig att
förstå det förrän du har suttit i en stol utan hopp. Jag sprang bort
till min mor och sade: "Mamma, känn, är
knölarna borta?"
Hon kände upp och ned på min
rygg och sade: ”Ja, nu är de borta. Jag hörde benen smälla och knaka.
Betty, du ar helad! Du är helad! Prisa Honom för det!"
Jag vände mig om och såg bort
på stolen som var tom och tårarna rann ned över mina kinder. Min
kropp kändes som om den var utan känsel för jag hade inga smärtor längre
och jag hade alltid haft smärtor.
Jag tyckte jag var så lång, för
jag hade varit böjd nästan dubbel med huvudet nere på bröstet, knölarna
var borta och ryggen var rak. Jag lyfte mina armar och nöp mig i den
ena. Armarna hade känsel - de var
inte lama längre.
Då såg jag på min lillebror som
stod vid sidan av stolen. Stora tårar rann nedöver hans kinder. I det
han såg upp, hörde jag honom säga: "Jag såg Sis hoppa ur den
stora stolen. Jag såg Jesus hela Sis!" Han var verkligen begeistrad.
Alldeles bakom lillebror stod
Jesus ännu. Han såg på mig från fotsulan till huvudet. Jag var
rak och normal. I det Han höll fast mina ögon med sina, började Han
att tala långsamt. Och vad Han sade, ska du aldrig glömma.
"Betty, jag har uppfyllt ditt hjärtas önskan: att bli helad. Du är normal
och frisk. Du har din hälsa nu. Du är fullständigt frisk, för jag har
helat dig." I det Han stannade upp ett ögonblick gav Han mig
en rannsakande blick och med auktoritet i sin älskade stämma sade
han: ''Kom ihåg varje dag att se upp mot skyarna och vara vaken.
Nästa gång du ser mig komma, är i skyn och då ska jag icke lämna dig
kvar utan jag vill att du ska vara med mig beständigt." Min käre
vän, Han kommer snart igen!